onsdag 23 januari 2008

Med Pogo Pedagog på tidsresa i Folkhemmet

Om man i dessa dagar går på något föredrag får man i nittionio fall av hundra stå ut med en powerpointpresentation. Av någon anledning anses det vara väldigt pedagogiskt att visa upp allt man säger på en tavla, och ofta delar man dessutom ut en bunt papper med dessa anteckningar på. Dessa hamnar ofta i en pärm, eller i en hög, eller i pappersinsamlingen. Det sistnämnda är kanske bäst, då de i alla fall kommer till användning.

För tio år sedan var det overhead som gällde. Allting skulle dras ut på overhead. Själv har jag aldrig varit mycket för detta tekniska hjälpmedel heller, även om det i enstaka fall kunde vara praktiskt för att visa någon mer komplicerad tabell som man inte ville rita upp på tavlan. Av någon anledning är det också så att ju mindre inspirerande en föreläsare är, desto mer benägen är han eller hon att ta till alla dessa tekniska hjälpmedel.

När jag gick i skolan var det inte lika vanligt med sådana apparater. Jag minns en gigantisk brummande maskin som ibland drogs in i klassrummet och där läraren kunde lägga en uppslagen bok som projicerades på duken, men minns inte vad apparaten hette. Däremot var det vanligt med bildband från Pogo Pedagog. Oftast var det verkligen band, en rulle med bilder som vreds fram på en sinnrik anordning i projektorn, men ibland lösa diabilder som manuellt stoppades in och byttes vid det karakteristiska plinget på ljudbandet. Vart har då alla dessa hjälpmedel tagit vägen?
Ja, ofta har väl någon nitisk nyskapare slängt rubbet, men på vår skola gör jag mitt bästa för att hindra sådant kulturhistorieförakt. En del har förvisso hamnat i källaren och blir väl föda för gnagare och gengångare, men en hel del finns kvar i materielrummet.

Tyvärr har vi inte någon fungerande projektor för bildbandsrullarna, men diabilderna går ju bra att visa. Till vissa av dem, de allra nyaste finns kassettband, som ju visserligen även de är utrotningshotade, men som ännu så länge är ganska vanligt förekommande. Till andra finns rullband. Lyckligtvis har jag förmånen att ha en äkta gammal Tandberg rullbandspelare i mitt klassrum, och den fungerar ännu så länge perfekt. Förmodligen finns det inga reservdelar att tillgå, så den dag den kastar in handduken så får jag väl se mig om efter modernare hjälpmedel. Men kanske håller den de 18 år jag har kvar till pension?

Nåväl, just nu läser vi om andra världskriget. Till detta ändamål har jag plockat fram Pogo Pedagogs förstklassiga ljudbildband i två delar från 1975, vilket råkar vara exakt det år jag själv gick i nian. Och det här är faktiskt riktigt bra. Bilderna är bra och ljudillustrationerna med såväl Hitler, Churchill och Per Albin också bra. För eleverna är det lite spännande och annorlunda med det gamla rullbandet och diabilderna som inte känns så slentrianmässiga. Och för mig är det en riktig nostalgitripp med plinget, Tandbergaren och den välkända berättarrösten.

Men det är inte alla ljudbildserier som är lika bra. Man skall komma ihåg att Pogo Pedagog var ett företag i folkhemmets tjänst, och syftade till att glorifiera den socialdemokratiska modellen. I samlingarna på skolan hittar jag bland annat ljudbildserierna Vem äger Sverige och Multinationella företag, båda från 1975.
Det förstnämnda börjar med att berätta hur självklart det är att samhällelig service skall vara gemensamt ägd, för att sedan komma in på hur några familjer äger större delen av näringslivet i Sverige. Men lyckligtvis har "under den långa tid som socialdemokratin regerat i Sverige har kapitalets makt över näringslivet minskats... De anställdas inflytande över sina arbetsplatser ökar också. Det pågår en maktförskjutning i svenskt näringsliv från kapital till arbete."
Det andra bildbandet, Multinationella företag är en riktig skräckrulle. Här berättas om de otäcka, oftast amerikanska stora bolagen som flyttar arbetsplatser, vinster och annat undan strejkande arbetare och besvärliga regeringar. Eller till och med bidrar till att störta regeringar. Men "Alla multinationella företag ägnar sig inte åt att störta regeringar. Men ändå är det inte säkert att deras verksamhet är till nytta för folket. De är när allt kommer omkring inte till för att ge folk vad de behöver, utan för att ge sina ägare vinst". Jag blir bara förvånad över att man skriver vinst, och inte det mer negativt laddade profit. Fast det var väl för svårt för eleverna, och i sjuttiotalets skola fick det inte vara för svårt.

Men det finns hopp: Bildbandets slutord är: "Men en sak är klar. Så länge vi har fri företagsamhet, så länge kan vi varken hindra utländska företag att arbeta i Sverige, eller svenska företag att verka i utlandet. Så länge måste vi leva med de multinationella företagen."

Man kan se framför sig den drängskjorteklädde samhällskunskapsläraren få nytt hopp av den dag när vi inte längre måste stå ut med fri företagsamhet och otäcka multinationella företag, den dag när den röda gryningen syns vid horisonten, när revolutionen spritt sig från Vietnam!

14 kommentarer:

Svorsken sa...

En strålande historiegärning! Ljudbildband... När hörde jag det ordet senast? Antagligen på 80-talet.

Såg mig tvungen att skriva några rader om dina fynd.

Anonym sa...

Den hette Baloptikon, den stora bruna apparaten vi fick se bilder från böcker med. Jag gick väl i skolan ungefär samtidigt med dig och ljudbildbanden var ganka fina kommer jag ihåg, vi fick till och med se ljudbildband i syslöjden!

Anonym sa...

Enormt roligt inlägg! Det finns ingen möjlighet att lägga ut som filmfil eller så? Det vore så roligt!

Anonym sa...

En lysande nostalgitripp! Pogo Pedagog och Baloptikon. Det var tider det. Men störs du inte av 70-talsmusiken till Churchill, eller är han förskonad från sådant även av Pogo Pedagog?

Anonym sa...

Bra att du använder gamla fina saker som rullbandspelare i undervisningen.
Kan du inte kolla om det finns kvar någon spritduplikator i nån gömma på skolan? Jag minns det glatta papperet, den blå färgen och den speciella lukten. Dagens elever borde få uppleva tiden före kopiatorn och laserskrivaren. :-)

PGW sa...

Pogo Pedagog ... jag blir nästan tårögd av nostalgi! Tandbergaren är förmodligen oförstörbar, de var byggda av specialstål och granit tror jag.

Men vad var det för ljudbildband Tegnestiftet fick se i slöjden, virkningens historia eller vad ..?

Unknown sa...

Blev lite, lite störd av det teknikförakt ditt inlägg andas. Annars var själva betraktelsen över den tidsanda i vilket dessa bildband producerades intressant.

magister nyman sa...

Tack för alla kommentarer! Det är tydligt att nostalgin engagerar. Det där med att lägga ut en filmfil som Martin föreslår är ju inget för mig som "teknikfientlig".
Peter Karlbergs småelaka kommentarer (på hans blogg) saknar väl inte helt sanningsvärde, men vore de helt sanna skulle jag ju inte sitta här och blogga...
Och stort tack till Svorsken som lockat hit många läsare!

superpanic sa...

Jaa, åh vad jag skulle vilja se det här.

Det vore fantastiskt att spela in det och publicera det på nätet.

Kolla in http://www.slideshare.net/faqs/slidecast

Mycket bra verktyg för att synkronisera ljud med stillbilder för nätet.

Det är ju mycket jobb såklart. Och om du inte publicerar banden, så borde du bjuda in till en nostalgikväll med Pogo Pedagog — i aulan ...

Anonym sa...

Hej!
Jag jobabr på Utbildnings Radion och gör ett reportage om Pogo Pedagog. Skulle gärna vilja komma i kontakt med dig. Mejla mig gärna på loh@ur.se och berätta hur jag får tag i dig!
MVH/Lovisa H

Anonym sa...

Aah, Pogo Pedagog. Vilka minnen. Jag är en snorunge i sammanhanget, född 1979 så jag missade hela sjuttitalet. Jag kom försent för spritduplikatorn - de var förpassade till materielrummet - men Tandbergarna och Baloptikonerna kom till användning. Det var först i gymnasiet som overheadapparaterna började komma fram.

Vet du, jag känner igen det där om att teknikanvändande och pedagogisk förmåga verkar stå i motsatt förhållande till varandra, men regeln är inte utan undantag. Som universitetsstuderande ser jag många lärare som aldrig borde ha fått ställa sig bakom en kateder. Flera av dem vägrade alla tekniska hjälpmedel. Värst var han som inte ens använde taklamporna i aulan och vars undervisning gick ut på att läsa högt ur boken han undervisade ur (och som han själv skrivit)...

Josephine sa...

underbart! och blåspritskopiorna :-) jag gick i skolan 80-89 och vi lärde Engelska med Mister Mooney och Edgar the Elk, Polly the Polabear, Kathy the Kangaroo, Leo the lion.... *googlar vidare*

Anonym sa...

Kanon! Nostalgi!

Jag har också en liten utläggning om Pogo Pedagog på http://drpo.wordpress.com/2009/12/13/att-bygga-ett-bullshitfilter/

Peter sa...

Se till att digitalisera rullbanden så behöver du inte vara lika rädd för att Tandbergarn skall gå sönder.

Visserligen är det inte samma känsla att spela upp ljudet digitalt, det är nåt visst med de där dammiga gamla norska rullbandspelarna.. :-)

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...